En kväll i januari 1990 blev jag uppringd av en man jag aldrig pratat med tidigare. Han undrade om jag hade lust och möjlighet att följa med honom och hans turkiska orkester på en skolturné i Västerbotten. Jag hade mina funderingar. Men efter ett samtal till Rikskonserter som organiserade det hela blev jag lugnad. Därefter följde några veckors intressant tillvaro tillsammans med Youssuf (det var han som ringde), Mehmet (på bilden) och Cemal. Det var på dessa turnéer jag grundlade min kärlek till turkisk musik.
Det var både jobbigt och otroligt roligt. Att få se en ensam kurdisk pojke i 3 klass be musikerna spela en speciell låt och sedan gå upp och visa svenska grabbar hur man dansar. Det värmer hjärtat. Eller när jag fick veta att jag talar väldigt bra svenska, jag som knappt kan ett ord på turkiska!
Myllrande turkiskt folkliv
En fläkt av myllrande turkiskt folkliv drar just nu genom Västerbotten.
Det är Istanbul-kvartetten - uppkallad efter den fascinerande huvudstaden
där man på en kvart kan förflytta sig mellan två världsdelar - som är
på en två veckors turné i länet med musik och dans från Turkiet. Istanbul-kvartetten
består av tre musiker, alla turkiska invandrare numera bosatta i Stockholm,
samt en gotländska magdansös. Turnén arrangeras av Länsmusiken, som på
det här viset vill ge invandrade musiker speltillfällen. I Sverige finns
många skickliga invandrade musiker, säger Ulf Berg vid Länsmusiken, men
tyvärr ges det få tillfällen för dem att spela för svensk publik. För
det mesta utövar de sin musik i en liten krets av landsmän.
Kulturmöte
I tisdags var det mellanstadiebarnen på Carlshöjdsskolan i Umeås tur att "bli turkiska", som kvartettens talesman Mehmet Öncu uttryckte det. Iklädda vackra turkiska dräkter och med en arsenal av märkliga instrument utgjorde kvartetten en slående bild av mötet mellan olika kulturer där de satt i den präktiga svenska gymnastiksalen med ett handbollsmål som fond. Så satte de igång att spela på trummor av olika storlek, storbuktiga stränginsstrument med långa smäckra halsar, en flöjt som lät som en Waxholmsbåt och en kinesisk fiol som såg ut som en minibanjo men lät precis som en vanlig fiol. Och en och annan fot försökte hitta rätt i den knepiga haltande turkiska takten....
Orientalisk orkester
-Är det någon som vill prova att spela? undrade Mehmet och vips var ett tiotal elever på plats. Instrumenten delades raskt ut och efter ett par minuters instruktioner om hur man håller en stråke och hur man slår på en trumma var "Carlshöjdsskolans orientaliska orkester" redo att framföra en turkisk folkmelodi med oss övriga i publiken som sångare och handklappare. Det var en fröjd att se hur eleverna grep sig an instrumenten, knäppte och blåste med stor nyfikenhet och glädje. Hur det lät? Obeskrivligt ...orientaliskt. Så blev det dans. Vi bildade en jättering och koncentrerade oss på att hålla takter samtidigt som vi skakade på axlarna på turkiskt vis. Till de rytmiska tonerna av en trumma och en "gnällig" flöjt upplöstes gymnastiksalens väggar och vi befann oss i Istanbuls gyttriga kvarter bland bazarer och böneutropare. Väldig är musikens kraft! Lätt andfådda sjönk vi ner på golvet igen för att se Maria dansa magdans. Många med mig verkade förundras över hur det är möjligt att vrida och vicka på höfterna som om de inte hängde ihop med övriga kroppen. Istanbul-kvartetten avslutade sitt program med att spela upp till allmän dans. mest var det tjejerna som peppade av Maria prövade att vicka på höfterna till den medryckande musiken. Men minsann om inte en iransk kille som kanske kände sig lite mer hemma i de balkanska rytmerna, lyckades dra med sig några andra killar i dansen. Det är vid sådana här tillfällen jag känner starkare än annars att delade kulturupplevelser är en synnerligen framkomlig väg för förståelse mellan jordens olika folk.